jag har alltid haft ett superimmunförsvar. när jag var yngre minns jag hur jag, så fort jag var lite trött, försökte få stanna hemma från skolan för att "alla andra var ju hemma ibland". minns också hur mina föräldrar svarade att "ja men de är ju hemma för att de är sjuka, det är inte du". jag ville ju också vara hemma och se på teve en hel dag. tyckte det verkade så gosigt att ha en förälder hemma som gjorde ostmackor och gav en glass. några gånger lyckades jag nog vara hemma och då var det ju toppen. såg på "tillbaka till aidensfield" och åt glass med pappa. sen när jag för ett och ett halvt år sedan började läsa till lärare och började ha praktik på förskolan har jag börjat bli sjuk och fått känna på feber för första gången sedan jag var kanske sju. först då insåg jag att detta är ju inte så skoj, det är ju inte alls som att bara vara hemma och se på teve och äta glass med pappa. orkar inte äta, orkar inte göra någonting roligt. är alldeles för rastlös för att vara sjuk tror jag.
och så nu, sedan jag flyttade hit, har jag blivit sjuk flera gånger. nu är det tredje gången och jag har varit hemma och från skolan och kunde inte följa med ut i kväll. men förut var jag på affären med min kompis andi och han tyckte vi skulle köpa varsin flaska fiskleverolja och börja äta varje dag. så nu i kväll har jag ätit fiskleverolja och apelsiner. har också druckit kokat ingefärsvatten med pressad apelsin och honung i. ska sova så mycket jag kan i natt så jag kan göra något roligt i morgon.
men! en rolig/knäpp sak som hänt denna vecka var i onsdags. jag var på esn-fest som är varje onsdag. drack öl och tänkte mest på annat och lyckades missa att det var en jordbävning!!! tänk er att vara på fest och musiken stängs av, lamporna släcks och golvet skakar (?) och missa det!!! dagen efter sa jag bara att jaha oj men jag sov när jordbävningarna var. men tydligen var jag ute på festligheter. heltokigt ju. men lite synd, att jag missade mina första två jordbävningar någonsin.
Jag var inte heller sjuk när jag var liten, typ någonsin. Jag brukade titta med avund på de som var så sjuka så att de var helt snoriga och var tvungna att snyta sig hela tiden. Och avundades de som på riktigt hade feber och inte kunde gå upp ur sängen. Själv kunde jag bara fejka lite illamående då och då och fick då stanna hemma. Det har fortsatt till vuxen ålder faktiskt. Jag är sjuk kanske en gång per år max, och då aldrig så jättesjuk utan bara småsjuk. Det är praktiskt. Vad trist att det verkar ha ändrats för dig. Fast nu vet du hur det känns att vara sjuk, och att det inte är något som någon av oss hade mått bättre av att få uppleva som små barn direkt.
SvaraRadera